Strutsens förfäder var flygkunniga

Har inte alltid varit marklevande.

Strutsen och dess släktingar inom djurvärlden såsom emuer, pingviner och har inte alltid varit de jordbundna varelser vi känner dem som. En gång i tiden kunde deras urfäder använda sina vingar till att flyga med. Att strutsfåglarna nu för tiden är fast förankrade på marken kan förklaras med att dinosaurierna försvann, visar studier av strutsfåglarnas DNA.

Strutsfåglar ingår i den zoologiska gruppen palaeognater (om betyder ”gammal gom”, eftersom skelettet i gommen hos alla dessa arter har en unik uppbyggnad), till vars medlemmar räknas den australiska emun, den nya zeeländska kivifågeln, den afrikanska strutsen, den sydamerikanska stubbstjärthönan samt den utdöda elefantfågeln från Madagaskar. Innan man kunde använda DNA för att studera släktskap mellan olika arter studerade man istället fåglarnas skelett, men detta kunde leda till ganska subjektiva bedömningar av vilka fåglar som var mest besläktade med varandra. Nu har emellertid forskare vid Australian National University i Canberra under ledning av Dr. Matthew Phillips har nu gjort genetiska undersökningar av fåglarna som ger en ganska bra bild av hur deras utveckling har gått till och vilka arter som är närmast besläktade med varandra.

Det har länge varit en vitt utbredd uppfattning att dessa strutsfåglarna härstammar från en gemensam anfader som inte heller kunde flyga. Man har antagit att strutsfåglarnas gemensamma anfader från början var utspridd över superkontinenten Gondwana, men när kontinenterna började glida isär från varandra för cirka 100 – 130 miljoner år blev olika grupper avskilda från varandra av vatten och utvecklades därför på olika sätt. I den australiska studien jämförde forskarna fossiliserat DNA från den enorma elefantfågeln på Madagaskar, som såg ut ungefär som en struts men var cirka 30 procent större, med DNA från andra paleognathfåglar kunde man förvånande nog konstatera att dess närmaste släkting är den hönsstora kivifågeln som finns på Nya Zeeland som är beläget nästan på andra sidan jorden. Man har av detta dragit slutsatsen att det fanns små grupper av paleognather som förlorade flygförmågan oberoende av varandra. Dessa var betydligt mindre än sina efterföljare och var dessutom utmärkta löpare eftersom de huvudsakligen uppsökte sin föda på marken, och att kunna springa snabbt var en förutsättning för att hålla sig undan dinosauriernas käftar. De flygkunniga paleognatherna flög mellan de olika kontinentera, och när dinosaurierna utrotades tillbakabildades fåglarnas flygförmåga och dess nödvändiga förutsättning – låg kroppsvikt. Det evolutionära incitamentet för att förbli liten och smidig upphörde helt enkelt i och med att marken nu var befriad från denna tids ”topprovdjur” och rovdäggdjuren ännu inte hade gjort entré på Jorden. Istället för att ständigt vara beredda på flykt kunde strutsens föregångare nu i godan ro spatsera omkring på marken och leta efter föda – och bli lata och feta.